Jag tittar på mina barn och undrar hur det kunde bli så bra? Hade någon sagt till mig när jag var 10-15 år att du kommer att gifta dig med en fin man och få två välskapta barn hade jag inte vågat att tro det. För det var en tid då jag aldrig kände mig fin förutom inför mamma och pappa. För dem var jag bra som jag var (om jag inte var för uppkäftig;)). I skolan däremot hade jag stämpeln (ingen sa det rent ut, men man vet ju om hierarkin i klassen) smått töntig, tilltalades: Rödluvan, "Sjöbärga", "hon den där rödhåriga" (som fortfarande används, men jag upplever det inte så negativt längre). Med andra ord hade jag inget självförtroende och jag kommer ihåg att jag funderade på om jag någonsin skulle hitta någon att leva med, för vem skulle kunna tycka om mig?
Inte för att man ska älta i gamla tankar, men med facit på hand känns det så härligt att lilla jag fick allt det här fina! TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar