Under hösten hade Pelle och jag funderingar på hur vi skulle få Amanda att sluta använda nappen. Men så när vi kom hem efter att ha firat jul i Figeholm så fick vi (Pelle var duktig initiativtagare) ett infall och sa att den kommit bort. Första kvällarna var det mycket frågor om vi hade hittat den och några tårar blev det också. Men inte i den mängd som jag trott med tanke på hur förtjust hon var i den. Så nu har hon varit utan napp i nästan 2 månader och visst har hon frågat efter den med jämna mellanrum och helst vid de stunder när Hampus haft sin napp. Han är inte så intresserad av den utan leker mest med den så därför har vi valt att endast låta honom ha den i nödfall. Vid ett tillfälle när han låg och bet i nappen såg Amanda from ut och sa: "Åhhh, vad härligt han har en sån där god napp. Tänk när jag hade det..." Då gjorde det lite ont i hjärtat, men det sköt jag snabbt bort när tandläkarens förmanande ord ekade i huvudet.
Det jag skulle komma till var att i morse när vi var på väg till förskolan tar hon upp ämnet igen och pratade om hur gott det skulle vara med napp. Jag undrar om det finns något myntat begrepp som nappabstinens? Kan det liknas vid andra avväjningar?
Nappabstinens eller ej så är jag glad och lättad att nappen tillhör dåtiden.
TJOHO!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar