Jag brukar hämta Amanda vid elva på förskolan varje dag och då är hon jättehungrig vilket oftast resulterar i ett mindre glatt humör. Idag var hon småirriterad och när vi kommit in i hallen så åker diademet i golvet när hon tar av sig mössan. Amanda stampar då ilsket på diademet med stöveln (som tur var höll det). "Vad gör du?", frågade jag argt. Amanda ser då lite skamsen ut och börjar sedan gråta och springer fram till mig: "Maammmaaa, det var foten som trampade på diademet!" "Jaha", svarar jag med skrattet bubblande inombords, "men vem styr din fot då?" Det kunde hon inte svara på. Vi tog efter lunchen en promenad in till stan vilket var skönt men det är segt innan man har bylsat på barnen ALLA kläder samt sig själv. Vi skulle hämta Hampus pass, men då polisen hade lunchstängt blev det en sväng till Inhouse där jag spanat in ett par örhängen i serien "Miss Dee"(se ovan). Jag sa då till Amanda i förebyggande syfte (absolut inte tjatig;)) "Du får inte röra något i affären BARA titta." Amanda svarar då: "Men armen kanske tar på något". Åter igen frågar jag henne vem som styr hennes hand och hon menade bestämt att det var inte hon i allafall.
Detta påminner mig om en historia som har berättats för mig många gånger och detta var nog en av min morfars favorithistorier. Jag brukade spendera mycket tid hos mormor och morfar då de endast bodde några hundra meter från oss. De hade en övervåning där det fanns många intressanta grejer att leka med. En av dem var en gammal borste med skaft som mormor nog använde när hon torkade golvet. Jag minns inte helt säkert för jag var endast 4 eller 5 år, men den var nog en mick eller så skulle jag låtsas att städa (för då var det ju kul;)). Hur som helst så svingar jag in den i deras lampa som hänger över deras vardagsrumsbord så att ena kupan går sönder. Hjälp vad rädd jag blev minns jag. När morfar frågade varför jag hade gjort så sa jag: "Det var inte jag, det var borsten!" Det jag minns mycket tydligt var att jag tyckte att det var en jättebra ursäkt som höll, för visst var det borsten och inte jag som hade haft sönder den där lampan. Ja, ur ett barns perspektiv var det ju rätt och så är även Amandas ursäkter.
Hej svejs, grus och gnejs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar